Jag flyttar hem igen

Nu vet jag att det finns de som kommer att tycka att jag är helt kokko i bollen. Men faktum är att jag under en kortare tid har smygbloggat på min gamla blogg och gillar det så mycket att jag tänker flytta över dit permanent. Flytta hem om man vill.

Så vänligen redigera era RSS-läsare och favoritlistor och häng med. Allt kommer att vara precis som förut. Det kommer att vara samma Anders Sparring. Inget nytt. Svart bakgrund och vit text:
anderssparring.blogspot.com

champagne

I dag var jag på ett möte som jag har väntat på i 20 år. Jag var på bokförlaget Natur och Kultur och blev presenterad på avdelningen för barnböcker. ”Det här är Anders Sparring, han är ny författare här på förlaget”, sa man.
En bok – Karla Brottare – kommer till hösten 2010, och om inte vinden vänder och tuppen gal, kommer ytterligare en bok till våren 2011.
Med ISBN-nummer och hela faderuttan.

Angående Niklas Wahlöfs TV-krönika i dag.

Jag såg inte Filip och Fredrik, men jag har en stark känsla av att Niklas Wahlöf ger sig på dem lite för tidigt. Varför är det bara Johan Croneman som har is i magen och orkar vänta över ett första inledande program innan han kommer med en bedömning? Wahlöfs recension tillförde ingenting nytt, den hade ingen analys, ingen fördjupning, utan sa bara exakt vad alla i lilla JanteSverige redan hade sagt.

Och så blandade han ihop Måns och Felix (Herngren). Se där ett tecken på hur bråttom han hade. Han har inte ens korrläst.

Open Ingella på Komikaze i går.

Det var fullsatt på Komikaze i går kväll och jag kände mig lugnt och trygg när jag kom dit. Jag hade nya skor också och kände mig rätt skön när jag slog mig ner i komikersoffan med en läsk och min anteckningsbok.

Av någon anledning drog man av alla de tunga namnen under första akten och så släppte man på oss lite mer rookiebetonade komiker i akt 2 och 3. Kanske beror det på att publiken på Ego är rätt så segstartad. Alexander Forsell fick inte mycket ut av dem, trots en mer än stabil insats. Och geniala Sandra Ilar fick bara ut en bråkdel av vad hon förtjänade. Hon är helt fantastisk tycker jag. Hennes skämt ligger på en annan (inte nödvändigtvis högre) nivå än vad man är van. Det skulle vara intressant att läsa dem på papper. Mycket märkligt och mycket intelligent material.

Ola Söderholm och Fredrik Lord är ju grymma. Under deras framträdanden var det bra fart på publiken. Men de skulle å andra sidan få liv i högsta Sovjet om det behövdes.

Efter paus inledde Johan Sköld och värmde upp inför Rookieavdelningen, och det är som jag har sagt förut, att allting blir 25 % roligare om det sägs på skånska. Men jag tycket inte att han fick vad han förtjänade av publiken han heller. De var riktigt knepiga. Kändes ängsliga och vågade inte skratta ut.

Jag minns när jag jobbade med impro, då pratade vi alltid om publiken i termer av bra eller dålig grupp. En bra grupp är enad och individerna i gruppen är inte rädda att visa vad de känner utan vågar skratta när impulsen kommer. En dålig grupp är indelad i fraktioner och tänker efter ett varv extra innan de ger efter. Det gick i vågor i går. Under Fredrik Lords framträdande fungerade publiken plötsligt som en bra grupp. Under Johan Skölds var de åter ängsliga och lite snåla. Kanske beror det på att publiken sitter i två rumsligheter med en stor bar i mitten. Scenen är placerad mitt för baren och när man kör måste man hela tiden vrida sig 180 grader för att publiken ska få lite ansikte.
¨
Ja, ja, klaga på publiken kan man ju alltid göra. Själv kände jag mig rätt nöjd men ändå inte helt tillfreds. Jag gick på som första rookie och for upp i hög tonart ganska snabbt, tappade lugnet och började be om ursäkt för mig själv på ett ganska typiskt Anders Sparring-sätt. Men det är OK, jag får fler chanser.

Karin Fagerlund såg jag på Tiny Comedy för 6 veckor sen. Då var hon rolig, men alldeles för pratig och hade långa passager där man som publik tappade tråden fullständigt. I går agerade hon som ett fullblodsproffs och kliade publiken exakt där den ville bli kliad. Hon var bäst i andra akten.

Bianca Meyer var också bra, men jag tror att hennes akt kan bli ännu läskigare (och roligare) om hon vågar köra ”jag-har-varit-deprimerad-och-försökt-ta-livet-av-mig-spåret” fullt ut.

Jag gick innan tredje akten. Barnen är sjuka hemma och jag ville inte ramla in klockan halv 12 och mötas av en gråtande familj. Glömde kortet i baren och fick vända i tunnelbanan. När jag kom tillbaka höll konfrenciern Ingella på att rådda om publiken från restaurangdelen och föste in dem i bardelen. Jag tror att det var ett smart drag.

Enligt vad jag har hört och läst var tredje akten lyckad.

Mitt nästa framträdande blir den 1 maj på Hagagatan 48 då jag och Henrik Blomkvist och Carl Magnus Karlsson drar igång en ny klubb. Kom då. 75 kr inträde. Kl 19.

VAB

I dag är jag hemma med tre sjuka barn, varav ett kräks och två spelar fotboll i vardagsrummet. Det låter kanske som en lite ironisk tillspetsning av vardagen, men det är exakt så det är. Den som kräks gråter dessutom och ropar på mamma, medan de två andra slåss.

På fredag ska jag ge en intervju för en film som handlar om ”icke perfekt föräldraskap”. Så jag samlar på mig material i dag. Försöker vara så frånvarande det bara går. Mycket facebook. Kollar räntan (den lär ju gå ner vilket stressar mig till ingen gräns eftersom vi har vår bunden ända till november). Dricker kokkaffe och försöker lyssna på Bob Hund.

I kväll ska jag dessutom uppträda på EGO på kammakargatan. Har tänkt ut några skämt, men oroar mig för om de är tillräckligt bra.

Det är bara jag, jag, jag – jag vet. Men så är det att vara människa. Alla andras resa är bara en del av min egen upplevelse.

Salve

kuken

Jag uppfattar det som slött och fegt att man från konstfack inte ens har försökt förklara eller försvara de elever som har dragit mediernas och allmänhetens vrede över skolan de senaste månaderna. Man har inte ens försökt föra en diskussionen, utan har reflexmässigt dragit öronen åt sig och vänt eleverna ryggen så fort drevet har börjat gå.

Carl Johan De Geer sa just på kulturnyheterna att det börjar lukta Grönköping om konsfack. Att skolan som tidigare låg i framkant, nu rör sig i konstens allra ängsligaste bakvatten.

Jag tycker att det känns vemodigt att de här Lotta Bromé-dreven och moralpaniken som har rasat de senaste 10 åren, har gjort att det inte längre finns någon beslutsfattande person eller någon med makt som vågar stå upp och försvara det Aftonbladet, Expressen och den oinitierade allmänheten vid första anblicken inte förstår.

I kulturnyheternas reportage berättade man bland annat om en svensk flagga med citat från sånger svenska fjälljägare brukade sjunga. Och konstfack var nära att stoppa verket, med hänvisning till att det bara är kungen som får skriva på flaggan.

Kan en högskola som bland annat utbildar elever i ”fri konst” sjunka lägre?

Filip och Fredrik

Tyvärr har jag inte TV 5 så jag kunde inte se Filip och Fredrik i går. Men det verkade vara stort intresse. En kompis SMS:ade och undrade om han kunde få komma över och titta med oss. Men som sagt: Vi har 1:an, 2:an och 4:an, basta.

Gick jag miste om något? Det finns de som inte tycker det, vet jag, men ni andra som kollade i går: Var det bra?
Borde jag skaffa femman?

Östberga

Jag var på Östberga återvinning i dag. Man är ju rätt stressad när man kommer det, men i gyttret av bilar som försöker sortera in sig så nära restavfall som möjligt, måste man stressa av och då blir det plötsligt rätt kul. Containrarna, de är stora och blåa, fylls med en otrolig hastighet. Det är roligast när de är tomma, för då blir det lite fallhöjd. Jag lät ett hörnskåp från IKEA falla mot botten, ca 3 meter, och stod som ett barn och såg hur alla de där surt hopmonterade bitarna spred sig som plockepinn där nere. Pang sa det.

Containrarna är snillrikt sorterade på en lång rad, jämte bilarna, det är ris, restavfall, trä, elektronik, metall, tidningar, wellpapp och brännbart. Det mesta brukar hamna i restavfall eller i brännbart. Brännbart ligger längst bort, och när man har varit igång en stund kan och fått upp snitsen kan man ta en famn full och snabbsortera på vägen dit bort. En skoknäckt – ner i trä, en stekpanna – pang ner i metall, gärna med lite kraft så att den slår emot containerns väggar först, en banankartong – wellpapp – och en kartong pojk- och flickböcker – töm lådan i brännbart och tryck ner den i wellpapp.

Mårten var med. Han satt i bilen och grät och hade fått feber visade det sig sen. Men det gick inte att stressa. Sorteringen måste få ta sin tid. En karl sorterade i kostym. Ett par såg ut att vilja döda varandra. En pappa lät sin son ta allt som var tungt och en liten pojke i cykelhjälm stod och såg på hur en frontlastare med gripklo längst fram flyttade en säng från wellpapp till restavfall. Det tog en och en halv timma att göra sig av med allt. Solen sjönk allt längre ner, det blev glesare bland bilarna och containern för brännbart fick bytas ut två gånger.

Mot slutet fick jag ett blodsockerfall och hela miljöstationen gungade under mina fötter. Jag hade att sortera glas och lånenergilampor och en stor hink med livsfarlig färg. Men den blev aldrig sorterad utan står nu diskret inskjuten bakom glas – färgat.

Nu har jag en sticka i handen och ett par jeans för 1200 som förmodligen är förstörda. Men det skiter jag i, nästa gång jag får chansen, drar jag dit igen.

Vi var på Q8 också.

Angående föregående inlägg + några ytterligare klargöranden åt det politiskt korrekta hållet:

Jag tror aldrig att någon öppet har deklarerat att de tänker sluta läsa min blogg pga något jag har skrivit. Men när man inte tar av sig skorna på fritids, då jävlar.

Jag hoppas ändå att de som blev sura kommer tillbaka. Kom ihåg att en blogg är ett rätt så expressionistiskt forum och kanske inte alltid ska tas på 100% blodigt allvar. Och för att riktigt gräva ner mig i frågan vill jag också som ett förtydligande säga att jag brukar kolla upp dojorna och använda mitt sunda förnuft, innan jag går in. Och alltid med hälkliv.

Jag vill också passa på att deklarera att jag inte tycker att det är OK att säga ”negerboll”, att jag tycker att Dawit Isaak måste släppas, att uppståndelsen över Annika Östberg känns fånig och att jag tycker att piratebaydomen i princip var OK men att fängelse och 30 mille i skadestånd känns lite overkill.

Och att en rätt så komisk grej här i Årsta, är alla föräldrar som hastar hemåt längs Gullmarsvägen med blåa skoskydden fortfarande trädda över skorna.

Just det: Och att den allmänna upprördheten över plumpheterna i SVT:s grillad är överdriven i paritet med att sluta läsa en blogg därför att bloggaren inte tar av sig skorna på fritids. Och att det är rent genant att se hur SVT:s chefer vänder redaktionen ryggen och lämnar Tomas Järvheden i sticket.

Bra, då fick jag det sagt också.

ett pinnhål på klasstegen.

Det är kväll/natt. Tekannan har börjat låta på spisen igen. Jag vet inte varför den låter så där mycket just i början. Sen är den tyst ett tag innan det kokar och då kokar det som fan. Vatten stänker över spisen och man måste göra allt det som man har skjutit framför sig på fem sekunder: diska tekannan, tömma teblad, leta upp te och helst värma kannan också innan en ny laddning kan bryggas.

Jag gillar te. Jag gillar lukten. Det luktar hemma och livskvalité. När jag var yngre och sprang runt i färgglada schalar och stickade tröjor och fjädrade för krokimodeller som hette Amaryllis och spelade teater på Långholmen, brukade jag gå till någon av söders tebodar och köpte blomté och söderblandning och en massa annat blask som man kan få njursten av. Nu dricker jag bara och endast earl grey. Inget annat. Det är lite klass över det. I hemlighet brukar jag känna mig

nu kokar det

lite stolt över att jag är så selektiv. Jag inbillar mig att det gör mig lite mer borgerlig. Att det puttar mig ett pinnhål högre upp på klasstegen. Och så skiter jag i att ta på mig skoskydd när jag hämtar på fritids. Det är jag också hemligt stolt över. Det är också ett pinnhål på klasstegen.

Ifrån vardagsrummet hör jag en av SVT:s ödsliga små trudilutter som markerar att ett program har slutat och ett annat har börjat. Ni vet en sån där som brukar illustreras av ett par klättrarhänder i slowmotion, eller en japanskt tatuerad rygg i en bastu. Och mitt te är klart.